När allting känns helt omöjligt, och man känner att man kämpat för kung & fosterland hela sitt liv, är det då konstigt att man ibland inte känner längre för att orka mer? Och att man faktiskt inte gör det?

Jag önskar att det någongång fanns någon som frågade hur jag faktiskt mår, hur jag faktiskt har det, hur jag ser på livet, va jag vill med livet. Att någon brydde sig. Om mig med!

Jag hatar den som tror en massa. Som tror att mitt liv är lyx & glamour för att jag har ett stadigt förhållande? Kalla er för avundsjuka, men döm inte mitt liv som enkelt. Eller den som tror att jag bara går hemma och drar mitt arsel från soffa till säng, säng till soffa och sover dom en Gud medans Martin jobbar och håvar in kulorna. Jag kan då tala om att det senaste halvåret, minst(!), har inte jag sovit en normal natt, normalt. Och det för att jag lider oerhört av gå hemma, och inte känna mig behövd på en plats mån-fre.

Jag lider också av att se på saker och ting. Jag undrar ofta vem som är min vän, och vem som egentligen är min fiende. Jag tar inte ens kärleken från Martin så förgivet att jag går runt och bara tror att det är ristat i sten att vi ska tillbringa resten av våra dagar tillsammans, jag behöver varje vecka, nästan varje dag ett tecken, eller bara ett ord. Såå.. Varför skulle jag ta en vän förgivet? Och vem är min vän? På riktigt. Vad är en vän? Alla har vi ju våra uppfattningar om saker här i livet, och nog kan jag betrakta vänskap på många håll, jag ser så fint en del bryr sig om varandra, umgås med varandra, talar om för varandra att de behöver varann.

Men mitt liv är ju rena rama Hollywood och jag har den där kärleken to die for.

Så varför fråga mig, hur jag mår?
Och varför ska du visa att du bryr dig? Jag har ju redan allt.