Jag ligger med en klump i magen och vill därför skriva några rader riktade till familj, vänner och min käresta.

Jag är bara människa och jag gör också fel. Jag kan ibland känna att det ofta förväntas så mycket mer av mig.. gällande olika situationer. Men jag är bara människa av kött & blod jag med, och jag gör fel. Det sköna med att ha en sambo är att man lever tätt inpå och att han då ser mig från ett perspektiv som är omöjligt för mig själv att se ifrån om jag inte tänker outside the box, vilket kan vara svårt ibland, speciellt i stundens hetta. Jo, det här med sambo.. Jag har fått höra, eller fetter har väl andra också kunnat tala om och jag vet det nog själv litegrann att jag är envis, och det kan ibland uppfattas som att jag inte lyssnar på andras åsikter eller tankar utan mina egna. Jag vill säga att det är helt fel. Jag är en mycket grubblande människa, tänker alltså ofta.. och som jag får dåligt samvete när jag i efterhand kan tänka över hur jag betett mig i en situation med någon. Jag är anpassningsbar absolut och lyssnar till hundra på andra, men sen är jag kanske så säker på min sak och står på mig liksom. Jag vill be om ursäkt till de som känner att de hamnat i en sån sits med mig. Jag är ledsen. Men så länge jag lever så finns jag här för att gottgöra dig om du känner dig illa behandlad, och jag finns också här för att lyssna och tala om det ifall man skulle vilja det. Mitt mål för varje år och nyår med dess löften passerar, så är mitt mål att bli en bättre människa, att utvecklas, förbättras. Och om man inte talar med varandra så blir det målet ganska svårt att nå. Så jag ber dig där att hjälpa till med detta.

Blä, nu skrev jag så mycket att jag svävade iväg nånstans..

PS. Lev livet till fullo så länge du har den möjligheten. Ta vara på dina dar..

Tiden går alldeles för fort..

Fyfan va dålig natt! Fyfan va jobbig natt! Hade svårt för att somna över huvetaget, men när jag väl gör de får Martin världens hostattack! Gosh. Somnar om samtidigt som jag tycker synd om stackarn som inte verkar bli av med hostan. Vaknar igen vid sex då han ska upp, och känner mig alldeles snurrig. Önskar jag bara hade fått sova som en stock genom natten. En natt.

Nu har jag vaknat, och har den där ruskiga "jag är värdelös"-känslan som strålar genom hela kroppen.. Snälla någon, take me by the hand and take med anywhere!

Jag blir alldeles rosa & animerad inombords när jag tänker på en del fina bitar jag har around me. Hoppas på någon av deras sällskap under helgen gång. Då blir jag alltså typ såhär sött glad.

Jag vet inte ens hur jag ska börja det här inlägget.. Kände bara att jag ville skriva...nåt.

Jag får inte fram ett ord...

Jag säger hej, hej. Här är jag. Ligger till sängs & ska sussa. Om Martin har somnat? Som han hat. Alltid före mig och jag gillar det inte.... Meeen han är ju så söt när han ligger och snarkar och för oljud när jag ska försöka blunda, fast det är det värt. Att få ha Martin vid min sida är värt en hel del. Allt! Så det ska vara mycket till babe, innan du gör mig alldeles skogsgalen! Hahaha..

Nä men..
Ta vara på de ni har. Den ni har. Och hoppas även att dina närmsta gör lika så om dig. Om du tvivlar och inte är säker, bli då det. Liv ditt liv innan det är slut, och lev det väl & lyckligt, och ödsla inte massa tid eller energi på människor som är elaka mot dig och gör dig ledsen, människor som inte uppskattar dig för den DU är. Försök istället ta vara på de som gör det, du behöver knappast leta för jag tror och vet att hos varje människa finns det en annan människa som bryr sig och bara vill se denne glad. Och om du inte tror mig.. Testa med dig själv och kolla dig i spegeln och uppskatta den du ser där, gör du inte det, then make a change. Börja älska och uppskatta och varför då inte börja med dig själv?

Kan bli den första natten på länge utan klump i magen och oro i kroppen.

Jag är smått chockad och tom med ord.. Men hoppas att allt i slutändan kommer sluta som jag hoppas - Lyckligt.

Mår så dåligt att jag vill kräkas. Känns inte bra med nåt alls just nu.

Take me away...

!!!!!

Tack finaste Stephanie!

Känns så ovanligt att höra (läsa) så jag blir lite paff & tom på ord.. Men otroligt glad! Att så lite gör så mycket.. <3

Men wuäää vad förbeeenad jag blir...

Men herre fan jävlars guuuud vilken jobbig natt vi haft! Vi märkte båda två innan vi la oss att ena katten var full i fan och att det kunde komma att bli en jobbig natt. Men jag vet inte ens om ordet jobbig räcker!!

Rocky gick runt och tjöt, hoppade på Tyson ett flertal ggr och biter så T skriker! Vi blir ju förtvivlade och får springa upp och säga åt honom. T kommer hit och lägger sig som vanligt, och verkar nästan lite rädd, mesans R kommer in och gör sina jävla läten medans han sitter på golvet och kollar på T. Sen hör vi prassel i tvrummet från vars vi har lagt ut tidningar ifall de pissar, vilket Rocky mycket riktigt gjorde. Ställa sig och torka bort skiten. Lägga sig igen. Springa upp å säga åt honom, lägga sig igeeeen. Och jaa, sen har iaf jag vaknat hundra ggr inatt känns de som av att R hoppat på T. Och hela morron med kan jag lova. Så jag ligger faktiskt kvar här och överväger om jag ens vill kliva upp.

Natti världen..

Imorgon börjar ännu en vecka.. Ännu en meningslös dag.. Ge mig någon förändring!

När allting känns helt omöjligt, och man känner att man kämpat för kung & fosterland hela sitt liv, är det då konstigt att man ibland inte känner längre för att orka mer? Och att man faktiskt inte gör det?

Jag önskar att det någongång fanns någon som frågade hur jag faktiskt mår, hur jag faktiskt har det, hur jag ser på livet, va jag vill med livet. Att någon brydde sig. Om mig med!

Jag hatar den som tror en massa. Som tror att mitt liv är lyx & glamour för att jag har ett stadigt förhållande? Kalla er för avundsjuka, men döm inte mitt liv som enkelt. Eller den som tror att jag bara går hemma och drar mitt arsel från soffa till säng, säng till soffa och sover dom en Gud medans Martin jobbar och håvar in kulorna. Jag kan då tala om att det senaste halvåret, minst(!), har inte jag sovit en normal natt, normalt. Och det för att jag lider oerhört av gå hemma, och inte känna mig behövd på en plats mån-fre.

Jag lider också av att se på saker och ting. Jag undrar ofta vem som är min vän, och vem som egentligen är min fiende. Jag tar inte ens kärleken från Martin så förgivet att jag går runt och bara tror att det är ristat i sten att vi ska tillbringa resten av våra dagar tillsammans, jag behöver varje vecka, nästan varje dag ett tecken, eller bara ett ord. Såå.. Varför skulle jag ta en vän förgivet? Och vem är min vän? På riktigt. Vad är en vän? Alla har vi ju våra uppfattningar om saker här i livet, och nog kan jag betrakta vänskap på många håll, jag ser så fint en del bryr sig om varandra, umgås med varandra, talar om för varandra att de behöver varann.

Men mitt liv är ju rena rama Hollywood och jag har den där kärleken to die for.

Så varför fråga mig, hur jag mår?
Och varför ska du visa att du bryr dig? Jag har ju redan allt.

Tränat - check. Städat - check. Pillat naglar - check. Druckit koppar kaffe i Bomhus - check.

Så har våran dag, eller ja, min dag sett ut hittills. Började iofs också mindre bra med en trasig dammsugarslang, trasig nagel och.. Mja. De kunde ju vart värre.

Lite piggare, gladare idag. Tack och lov. Känns dock halvvagt och kan brista.

Hoppas på lite trevligheter till kvällen, även fast alla tjejvänner har annat planerat. Martin ska till Jonas och se hockey, ingen lust med varken det eller att sitta själv, så det återstår att se hur de blir.

Hur som får varje liten prick ha en trevlig helg!

Cepe nätter...