Jag ger upp & ger mig av. Jag vet inte hur länge till jag orkar med detta.
Jag är ärlig och vill ha samma soppa tillbaka.. ingen jävla sketen pannkaka, något lurt som du förnekar till att inte vara nånting, men som senare visar sig vara något trots allt. Varför?
Killar är fega och tror det är så coolt att vara någon annan ett tag. Var dig själv förfan, det svinet du kanske är, eller kanske den charmör du är & inte vise  versa. Varför? Vad tjänar det till i längden?
Här ligger jag, ensam, som i vanlig ordning, och lyssnar till deppiga Håkan-låtar. Ibland önskar jag att jag bara kunde vrida klockan, tiden, tillbaka. Då jag var hel, okär, snuskigt singel och fri, inte för att jag någonsin varit fången under detta förhållande vilket jag ibland önskat att jag varit, jag skulle kunna tycka att jag är för fri. Låter bara skumt, men då låter det ju rätt för jag är ju skum, konstig och alla dessa liknande stavelser. Varför? Varför jag?
Det är jag och mitt lilla ynka, pynka liv.. hand i hand. Jag har mig själv och ingen annan i slutändan. Skall man bestiga detta livsberg så kanske man ska göra det på egen hand med hjärtat i en fast näve. Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte... jag vet bara att jag kan inte mer. Jag kan inte med detta mer.. jag tror inte det iaf. Och jag tror att jag tror det. Det känns tungt i bröstet och det är tillräcklig info för att jag ska tro att något är fel. Varför? Varför måste det vara något fel?

Jag skriver detta inlägg med hopp i tanken, hopp om att det ska kännas lättare inombords om man får skriva av sig lite, som andra brukar säga.
Men det gör det ju inte, såklart.. Det blir och är bara ett inlägg från min svaga, veka sida. Eller av mig, bara?
Hur jag mår.