Denna dag har varit hel-rörig. Jag ska berätta varför.

Det börjar med att man ska tillbringa natten (igår till idag) själv då M tränar.. Såklart.

Men jag tänker att, med tanke på de tidigare riktigt dåliga nätter jag haft, att jag ska försöka sova riktigt ordenligt ut, och så blev det ju inte. Nu börjar det, och jag ska försöka dra en schysst sammanfattning då det igentligen är rätt mycket.

Jag vaknar titt som tätt kring en åtta.. Därefter vaknar jag av ett skrik nerifrån, jag drömmer något helt wierdo och tror att det är i drömmen. Ännu en gång hör jag de där skriet, som vi kan kalla det.

Detta skri är ifrån min pappa som skriker:

"EMILIA!!??!!! EMILIAAAAA!!!!!!? OSCAR KAN INTE ANDAS!!!"

När jag väl uppfattat detta kutar jag såklart, tänker på inget annat utan springer för glatta livet ner för att se vad som händer.. Och där sitter min lillebror på stolen livlös & blek och pappa försöker skaka i honom.. Det bara rosslar om honom, när han andas. Pappa försöker trycka i honom en vätska vid namn Ventolin, som är till för astmatiker, vilket min syster i detta fall, lyckligtvis är.

Pappa är panik slagen så jag får ta mig rejält själv i kragen och rycka in som lugnet själv, för att både hålla mig själv, pappa och såklart min lillebror i schack. Jag tar Oscar i handen och han tittar med en svag, svag blick tillbaka. Man, jag inser att det verkligen är allvar, självfallet hade jag gjort det redan när jag hörde pappas skrik efter mig. Jag hörde det på rösten. Jag visste såklart redan då.

Men det är här tankarna börjar spinna när jag tittar på honom för en kontakt, för man är samtidigt i chock som man är förhandlingsförlamad. Min panikslagna pappa skriker om 112.. Och just idag har vi problem med telefonen even, vilket känns helt otroligt och inte slår man tanken på att man har mobil, inte jag, inte pappa. Pappa ber mig springa över till grannen, jag har alltså precis klivit upp och har bara underkläder & tshirt på, men tur nog ändrar han sig & springer över själv och det var väl bäst eftersom jag var mer lugn och de är det som är viktigt för Oscar i det läget.

Jag lugnar honom, ber honom hosta lite lätt. Det bara rosslar. Han kan inte prata så vi börjar konversera över papper & penna. Han är rädd och skriver att han inte vill dö. Samtidigt som jag vill grina, samtidigt som jag vill slå på nåt, samtidigt som jag vill få ut min panikslagna skräck, måste jag hålla mig lugn. Pappa kommer tillbaka och har nu ringt mamma som kör i 190km/h hem från jobbet för att sedan ta oss ner till hälsocentralen. Och ja, vid detta lag andades ju han såklart, denna Ventolin medicinen var verkligen våran hjälp. Vi tar oss ner dit, han får andas syrgas & ta prover och svälja 10 olika piller för att öppna luftvägarna. Doktorn, som för övrigt är utländsk vilket är sällan (not), beslutar att det är förkylningsastma (vilket är?) och min lilleplutt får någon übermedicin som jag och jaa'a, faktiskt jag har tryckt i honom 2 ggr nu och klockan är snart 21.00. Den har gett resultat och han mår nu bättre.

Men det har varit otäckt och... jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade min lillebror.

Så ikväll när jag ändå är själv, och under hela dagen, har jag bara lagt tid på honom, och lovat honom att bara ligga och glo film & göra vad han önskar göra, som just nu då vi ska ta ett hett bad.