Nu ett par timmar har varit TOTAAALT galna. Jag har verkligen bara känt för att försvinna.
Såhär är det nämligen.. kissen försvann när mamma stog & dammsuga, han blev liksom livrädd och drog iväg in i tv-rummet sa hon. Sedan damma hon mattor på baksidan med dörrn öppen & höll pappa på & böka i förrådet  här inne, sen skulle vi käka. Efter middan satt jag här å deppade mig lite & sen skulle jag till kissen, men var fanns kissen? - kallabalik i bender!
Vi började leta & leta.. ingenstans, och han svara inte som han brukar kunna göra.
Kunde han ha sprungit in i förrådet.. eller tillomed sprungit ut?
Jag tyckte inte det skulle vara han, han som är så skraj av sig.. Skulle han springa in i förrådet där det ser ut som man  släppt en bomb, massa skit bara. & ut? svinkallt å mörkt. Näee.. så vi letade, å familjen börja leta runt ute.
Hitta inget.. 1 timme, 2 timmar, 3 timmar gick.. & snacka om att jag har bölat.
Efter 3 ½ timme sitter vi & skriver blad med frågan om någon sett vår katt.. jag har redan gett upp hoppet där. Då kommer lillebrollen påväg in till köket & pekar mot hallen å säger "katten!" ah tjena.
Jo... de va katten. Ja säg det.. var hade han hållit hus... jadu..

Obehagliga timmar.. å nu känner brorsan sig som en riktig hjälte, haha.

Åh, tackar gode.. nånting.