Efter att ha jobbat natt i helgen + att vi dragit fram klockan 1 timme och därmed förlorat 1 timme, så har min dygnsrytm blivit helt bokstavligen cepe. Somnar inte förrän 5 och vaknar kring 14-15 och då har halva dan hunnit gå. Nu är klockan dock 3 och jag ska strax ge sängen ett försök.

Och en normal dygnsrytm är jag i behov av att få in just nu, då vi bilar ner till Skåne, Ängelholm på fredag morgon. Martins syster fyller 25 på lördag så vi ska dit för att fira.. och så ska det bli dunder skönt att komma bort ett tag. Åker hem på måndag igen med tåg, bilar ner. Så alltså därför kan det vara trevligt om jag också kan hålla mig vaken på dagarna och sova på nätterna, som normala människor. Men vem bestämmer vad som är normalt igentligen? Ahjuste. So let's say, som dom flesta lever då.

Igår (söndag) var det 2 år sen jag tog mitt körkort, och som jag brukar säga så springer tiden iväg.
Och till nåt mindre skoj, somnade Martins morfar in natten mot söndag. Dock var det ingen chock utan de visste att det var på inkommande. 1999 råkade han ut för en stroke och blev rullstolsbunden, och 03 när Martins mormor gick bort blev hans tillstånd sämre och mer eller mindre okontaktbar. Jag hoppas nu att Martins morföräldrar är tillsammans på en fin plats nånstans. Må ni vila i frid.

Varken jag eller Martin har en "stor tjock släkt", jag har min mormor kvar, ja en farmor också men som jag inte har någon kontakt med.. och Martin har nu ingen. Sedan finns det far&morbröder+fastrar, mostrar.
Jag hoppas mina föräldrar finns kvar länge nog för att uppleva ett långt liv tillsammans med sina barnbarn.. det kanske lät som om det är långt dit.. men det tror jag nog inte, höhö. Jag vill va en ung & fräsch mami :)


Ködden, here I come.
Znark på er!